Hugi.

Bioetik

17 Nov 2010

Som malplacerad humanist har de senaste veckornas etikmoment i bioteknikkursen varit väldigt välkomna. Helt plötsligt kände jag mig motiverad att försöka skriva ner en del av det jag tänkt på de senaste veckorna. Syftet är att utkristilarisera två (o)sammanhöngande saker: hur jag ser på moral i allmänhet, vad det har för konsekvenser för bioetik.



Först en bakgrund om var jag tar avstamp i filosofin;

Jag brukar naivt och förenklat säga att jag är platonist, i den väldigt snäva bemärkelsen att jag tror på en bakomliggande sanning från vilket allt härstammar. Jag tror också att matematiken är det närmaste vi kan komma att se den sanna naturen för vad den är. Jag brukade resonera så att då vi har en intuitiv känsla för den bakomliggande mattematiska sanningen, och även har en liknande intuitiv känsla för vad som är gott och ont, rätt och fel, så borde vi inte utesluta att sådana värden också är knutna till ultimata bakomliggande sanningar.

Men sen kom det på kollisionskurs med den fria viljan. Jag kan helt enkelt inte köpa att den verkligen existerar. Det kräver för mig att vi skulle besitta någonslags inre spiritus. Även i ett universum som p.g.a. kvantmekaniken inte är strikt deterministiskt kommer vi fortfarande att styras av våra beståndsdelar, inte tvärt om. Jag blev egentligen mest övertygad när jag hörde om Benjamin Libets studier som visade att de beslut vi gör verkar uppstå undermedvetet innan vi fattat dem, och att det också gäller för de fall då vi sedan ändrar oss.

Utan helt fri vilja blir det för mig omöjligt att direkt härleda moralen till en bakomliggande sanning. Men jag kan ju inte bortse från att vi människor ändå verkar ha gemensam moral i många avseenden. Jag måste dessutom erkänna att jag utgår från att jag har en fri vilja, trots att jag tror att det inte är så. Jag känner att jag har fri vilja. Jag känner att det finns en moral. Jag kan faktiskt gå ett steg längre och säga att alla mina upplevda erfarenheter av att vara människa gör det alldeles uppenbart att min vilja är fri.

Hur får jag den här ekvationen att gå ihop? Jag tror på ett universum styrt av statiska bakomliggande sanningar, som vi bara kan uppfatta konturerna av. Jag tror att vår vilja egentligen inte är fri – vilket leder till att det inte finns en ultimat moral. Jag ser samtidigt att gemensam moral existerar, och jag känner att jag har en fri vilja, trots att jag inte tror på den.

Vi uppfattar som sagt bara konturerna av den verkliga världen. Vi kan säga att det finns ett interface mellan oss och verkligheten som vi måste arbeta igenom. Vi tänker oss ändå att det skulle vara ett direkt interface av typen medvetande-verklighet. Jag tror inte det räcker. Istället borde vi fundera över var vårt medvetande befinner sig. Vårat medvetande existerar i ett otroligt komplext undersystem av hjärnsubstans som i sin tur är beroende av andra funktioner i kroppen. Om man ser vårt medvetande som någon obestämd summa av dessa funktioner, kommer vi att beöva ett interface till oss själva innan vi kan skapa ett interface till omvärlden. Detta är givetvis symboliskt och ska inte tolkas som att jag ser en skarp gräns – det är snarare en serie funktioner som ligger mellan vårt medvetande och omvärlden.

Precis som att vi bara ser konturerna av världen vi lever i ser vi kanske också bara konturerna av det vi själva är. Det är därifrån jag tror att vår gemensamma moral härstammar. Vi har redan tagit steg mot att hitta evolutionära argument för vårt moraliska beteende – det finns som exempel goda grunder för att tro att altruism vuxit fram för att det har varit evolutionärt fördelaktigt. De grundläggande känslorna för vad som är rätt och fel finns där. Jag gillar att kalla det här undersystemet för den mänskliga dimensionen – där finns rätt och fel, gott och ont. Det är fel att döda, lycka är positivt, liv har ett värde och kärlek är mer än kemiska processer. Vad som är moraliskt för personen avgörs av vad hon känner är moraliskt. Där finns också fri vilja – vårt medvetande har en fri vilja, så länge vi bara betraktar den som fri inom den mänskliga dimensionen. Gränserna runt en sådan dimension är inte hårt dragna, och kan mycket väl innefatta många andra arter beroende på hur suddiga man väljer att göra dem. Kanske också varelser på andra planeter som av någon anledning utvecklats på ett sådant sätt vår moral överlappar till tillräckligt stor grad. Det som då är moraliskt för varje given gränsdragning är det som genomsnittet känner är moraliskt. Men en sak är säker – det går att tänka sig arter med ett medvetande vars syn på rätt och fel, ont och gott, skiljer sig markant från vår.

Om argumenten håller så långt har det dramatiska konsekvenser för hur vi ser på bioetiken. Vi kan skapa människor som lyder under andra moraliska lagar. Vi kan också, medvetet eller omedvetet, långsamt förändra oss själva till att lyda under andra moraliska lagar. I det första fallet riskerar vi att skapa en grupp människor vars moral är så annorlunda vår egen att de riskerar att hamna utanför vår mänskliga dimension, vilket rimligen skulle leda till en potentiellt fatal konflikt.

För det andra fallet, då vi sakta förändras till att inneha andra moraliska grundkoder, är det svårare att förutsäga konsekvenserna. Moraliska system är antagligen inte alla lika stabila och balanserade, och utan att föra några utförliga argument vill jag mena att många varianter skulle vara mer benägna att leda till våldsamma sammandrabbningar, medan andra kanske skulle leda till stagnation. Vad vi vet är att den moral vi nu lyder under har uppkommit genom långsam evolution under helt andra förhållanden än de vi nu lever i, men att den trots det är relativt stabil under förhållanden då det inte råder nöd.

Jag tror att det är den viktigaste frågan vi måste beakta när vi börjar röra oss mot att förbättra och modifiera människan – förändrar våra ingrepp den moral vi är beroende av för att kunna samexistera? Vi borde göra allt i vår makt för att se till att inte göra förhastade förändringar i det avseendet.

Det går att återkoppla till frågan om hur vi skulle förebygga att en självförbättrande artificiell intelligens inte skulle vända sig emot oss. Många förespråkar att vi ska lära den älska oss. Ge den vår moral. Inte en “bättre” moral, utan en moral som är tillräckligt lik vår egen att vi kan förutsäga hur den kommer att reagera på våra handlingar. Ge den förutsättningarna för att kunna lura sig själv att den har en fri vilja och väljer att ta hand om oss, för att den tror att den älskar oss. Precis som vi.

—————————

Min vän Viktor kom med några invändningar och kommentarer som jag tyckte var bra – jag är ju inte så duktig på det där med att vara tydlig. Jag lyckades iallafall kristallisera vad jag menar ytterligare, antagligen mest för mig själv. Men det är ju trots allt för att få ordning på mina egna tankar som jag skriver!
Jag postar det här mest som dokumentation – hoppas det är ok, Viktor!

Viktor: Medvetenhet är ett lurigt begrepp som hjärnforsakre förjäves försöker förstå sig på. Enligt min uppfattning talar dock det mesta för att medvetenhet är en konsekvens av komplexiteten i våra sinnen och förmåga att processa dem. Jag skulle tro att även delfiner och högre stående primater kvalar in till att ha medvetande. Men gör detta att vi rör oss i något sorts eget “undersystem” eller “moral-dimention”? I så fall, varför?

Jag: Jag tror också att medvetande på något sätt uppstår ur komplexitet, och att andra arter mycket väl kan vara medvetna. Anledningen till att jag känner att jag måste definiera ett undersystem är att jag inte tror (av de anledningar jag försökte uttrycka) att moral har någon betydelse utanför en sådan dimension. Jag kan göra en jämförelse:

Anta att du spelar ett datorspel. Du gör någonting bra och får 300 bonuspoäng. Sedan gör du någonting annat och får inga bonuspoäng. Om du, utan vetskap om vad “poäng” är skulle se den kod som kördes just då skulle du bara se att en serie funktioner gav upphov till A och en annan serie funktioner gav upphov till B. Det är ju egentligen det som händer. Det är bara i det väldigt begränsade undersystemet mellan spelet och dem som spelar det som detta får någon som helst betydelse.

Jag tror mig veta att det finns en moral. Jag tror som sagt inte på att denna moral kan ha sitt upphov i universums grundlagar. Då vi människor intuitivt delar många många moraliska principer antar jag därför att grunden till moralen i själva verket finns i alla de funktioner som tillsammans utgör vårt medvetande. Det är bara i undersystemet människa-medvetande som moralen har någon betydelse, men då vi människor är mycket lika är våra referensramar kompatibla. Andra uppsättningar funktioner skulle antagligen ge upphov till ett undersystem som inte var kompatibla med det vi delar med varandra.

Viktor: Hurvida fri vilja existerar beror på hur man definerar ordet “fri”. Effekterna av kaos-teorin begränsar enligt min uppfattning ordet “fri” rätt så mycket i detta avseende.

Jag: För mig är det egentligen ganska enkelt. Vill vi för att vi vill, eller vill vi för vi tror att vi vill? Som sagt verkar de experiment som utförts peka mot att valet redan gjorts när vi tror oss göra det. Valet är en känsla, inte en handling. Det är inte därmed sagt att allt vi gör är förbestämt – vi kan mycket väl tänkas styras till någon grad av slumpen, men det är den som i så fall styr oss, inte tvärt om.

Viktor: Bara det faktum att vi alla eftersträvar lycka och det faktum att vi blir lyckliga av att utföra osjälviska gärningar anser jag talar emot att det skulle finnas något som man kan kalla altruism.

Jag: Visst, vi kanske blir lyckliga av altruism, men då är frågan istället – varför blir vi lyckliga av altruism? Och framför allt, varför känner vi att altruism är någonting positivt? Man kan säkert förklara det på en massa olika sätt. Kanske är det spegelneuronerna som gör oss lyckliga när vi ser någon som blir hjälpt ur en knipa. Kanske är det vår abstraktionsförmåga – vi skulle gärna se att vi själva blev behandlade så om vi var i samma situation. Det vi kan anta är att det är summan av någon uppsättning funktioner som gör att vi ser altruism som en dygdigt beteende.

Viktor: Det säger sig självt att det finns något sätt på vilket allt i universum fungerar. Att kalla detta för en “bakomliggande sanning” är väl kanske att ta i. Visst, våra sinnen är bergänsade, men finns det någonting som säger att vi inte uppfattar världen (vår hjärna inräknad) precis så som den är?

Jag: Jag tror nog att vi kan anta att vi inte uppfattar världen för allt vad den är. Om vi gjorde det hade vi redan från början vetat hur ljus fungerar och vad det är, och egentligen allt annat som kräver att vi först ställer upp hypoteser som indirekt påvisar att någonting existerar. Det är ju just därför vi överhuvudtaget måste påvisa saker – annars hade vi bara sett dem för vad det är direkt.